Sova på magen

Jag gick just in i den nionde månaden av graviditet. Som jag hoppas att det blir den sista för den här gången! Innan den åttonde månaden hade jag i princip inga problem alls, barnet verkar dessutom vara rätt stillsamt vilket oftast är skönt, men nu har det börjat bli lite tungt och irriterande på en hel del sätt. Och: jag saknar verkligen att sova på magen! I hela mitt liv, 99 procent av nätterna, har jag sovit platt på magen med huvudet åt vänster och armarna längs sidorna, och nu är det plötsligt omöjligt. Inte konstigt att jag sover sämre. I natt fastnade tankarna i någon slags vinkelvolt dessutom och så sov jag inte en blund.

Hatbrott vs hatbrott

Jag funderar på vad som känns värst, att 50 personer dödas på en nattklubb eller att en politiker dödas i samband med att hon utför uppgifter som ingår i hennes politiska uppdrag. Och det borde väl vara de 50 liven och inte det enda, men de 50 liven var slumpvis utvalda och det enda var noga utvalt för att hon var det hon var, för att hon gjorde det hon gjorde. Hur ska vi någonsin kunna tro att vi kommer att kunna få kompetenta och smarta ledare av våra länder om de som försöker sig på uppdraget riskerar att bli mördade? Eller mobbade, av medier och privatpersoner huller om buller, som så ofta i Sverige. Och hur tror vi att våra länder kommer kunna styras på ett vettigt sätt utan engagerade, kompetenta och smarta personer? Så jo, mordet på Jo Cox skrämmer mig mer än skjutningen i Orlando, trots att fler dog där och trots att jag själv snarare riskerar att bli en av de där 50, någon annan gång, någon annanstans.

Om och om igen

Jag är sjuk varannan vecka. Jag som aldrig är sjuk annars! Att det ska vara så himla tråkigt att vara hemma sjuk, det anade jag inte. Det är ju trevligt att vara hemma frisk, men som sjuk orkar jag inget och kan bara ligga och glo på röran omkring mig. Särskilt idag när huvudet spränger så fort jag lyfter det. Betyder det att kroppen vill ha mig liggande i sängen eller betyder det ingenting?

Jag hoppas att parveln i magen mår bra, trots allt. Det är det viktigaste, sen kan jag stå ut med en hel del.

Först när det drabbar mig

Det är ju inte helt oproblematiskt att läsa om en förlossning i Sverige där både mor och barn miste livet när man själv går runt med ett litet knyte i magen. Jag gjorde just det.

Å andra sidan är det väl lika förskräckligt oavsett om jag är gravid när det händer eller inte. Jag vill inte vara som de där idiotiska papporna som börjar tänka på att det finns tjejer i världen först efter att de har fått egna döttrar. De verkar vara hur många som helst.

Så: Det händer alltså att förlossningar misslyckas i Sverige. De flesta går dock bättre än så, nästan alla. Jag är faktiskt inte alls rädd, men jag är ledsen för vad som just hände i Växjö.

Det kanske är ett barn därinne

Jag läser att somliga börjar känna barnet röra sig i magen i den här veckan, så jag tänker på det och känner efter. Ibland känns det som att jag blir kittlad av en fjäder, det kanske är bäbisen? Det hade varit trevligt med ett tecken på att något är vid liv.

Idag gör magen mest ont, jag antar att den växer. Eller att jag har ätit för mycket. Eller... En gissningslek, precis som livet de kommande åren. Jag läser inga böcker om att bli en god mor, jag hatar uttrycket. Jag läser Babyn av Marie Darieussecq, lösryckta reflektioner om att vara intellektuell (eller i alla fall skrivande), fransyska och nybliven mor. Jag stör mig på annat folk och deras ungar. Jag tänker, liksom Darieussecq, att det finns många par jag önskar aldrig blev föräldrar. Eller var det tvärtom, få par hon önskade skulle bli det? Det kanske är ett snällare sätt att uttrycka sig.

Jag inbillar mig att jag är annorlunda, att jag är som jag tror. Snart upp till bevis.

Gott nytt år, jag själv

Det nya året firades in nyktert med restaurangvärdig middag tillagad av min man (och några små medhjälpare, varav jag var en) och ett lagom stort sällskap av både kända och okända personer. I vårt lilla kök. Richard Juhlins alkoholfria mousserande vin är att rekommendera till folk som inte kan eller vill dricka alkoholhaltigt! Nästan helt som ett riktigt.

Fyrvekeriscenen från bergsknallen bredvid Masthuggskyrkan var strålande som vanligt, trots den lite dimmiga väderleken. Jag blir lite som ett barn vid tolvslaget, även utan alkohol i blodet. Det är verkligen fint, för jag tycker om att vara som ett barn. Och den här platsen är nog den bästa nyårsutsiktsplats jag upplevt, så det är en lyx att bo så nära. Och då har jag bland annat Golden Gate att jämföra med.

Det lite tråkigare med kvällen var väl att det tre gånger spilldes öl på mitt nästan helt nyinköpta favoritspel. Som tur var verkade spelplanen kunna hantera det ganska bra och jag tror inte att fläckarna syns idag. Jag kanske snart öppnar och kollar. Och luktar.

Jag önskar mig hursomhelst ett riktigt jävla lyckligt 2016, men jag lovar ingenting. Det känns dock som ett år med goda chanser.