Nu är det jul igen

Det är julafton. Jag är ledsen för att det inte betyder något för mig längre. Jag är ledsen för att jag är förkyld, jätteförkyld.

Vi berättade för makens familj igår, eller jag berättade. Bara för att jag är personen med livet i magen? Om det nu fortfarande är ett liv, jag får blodiga flytningar mest varenda dag och blödde ordentligt ett par timmar förra veckan, så man kan inte så noga veta. Barnmorskan såg ingenting på ultraljudet men verkade inte oroad. Vi tog en massa prover och inget tycks visa något konstigt, så kanske ändå.

Jag ska berätta för min egen familj imorgon. Hoppas på mindre magont i samband med det den här gången, igår höll jag på att explodera.

Hoppas på mage som syns snart och barn som rör sig på ultraljudsbilden. Och en bättre julkänsla nästa år.

Hemlighet

Jag har en hemlighet. Ett barn!
Tror jag, hoppas jag. Två graviditetstest hävdar att så är fallet, men jag har inte sett eller hört eller känt det än, så man kan inte så noga veta.

Jag har läst en massa trådar på forum runtom på Internet för att förstå vad som är normalt och vad som gäller, mest eftersom jag inte alls känner av det än, men har bara kommit fram till att jag ska undvika allt sådant läsande. Det finns så många idioter. Och det kommer nog att gå alldeles utmärkt utan dem, och går det åt skogen lär det inte bero på mig, mina handlingar, utan på någon slump jag ändå inte kan styra.

Jag hoppas att det går bra. Juli i så fall. Längtar efter juli.

Funderingar på stan

Gick på Åhléns idag och blev enormt frustrerad. Hur kan det komma sig att alla människor är så extremt långsamma? Hur kan jag ha tre gånger så bråttom som alla andra? När jag egentligen inte har bråttom alls, när jag bara inte vill fastna på Åhléns hela eftermiddagen.

Innan Åhléns var jag på systemet. För ett halvår sedan slutade kassörskorna plötsligt fråga efter mitt leg, innan dess frågade de efter det nio gånger av tio. Jag undrar vad som hände med mig för ett halvår sedan, för jag har verkligen ingen aning. Men det är väl okej ändå, att verka vara 25 ända tills man fyller 34.

Sommaren som gick

Sommarsemestern är slut om en vecka. Tio dagar åt fanders på grund av en Mexiko-resa jag aldrig ville följa med på och resten regn och kyla, ungefär så. Jag har spelat dataspel och lärt mig tända en grill utan tändvätska. Jag bävar inför att börja arbeta igen, rädd för att inte räcka till. Jag ska snart skriftligen bearbeta detta, det brukar fungera någorlunda, men jag skjuter på det ett tag till. Bättre att inte tänka alls nu när jag inte behöver.

Väntar på besked från magen, som vanligt nuförtiden,  men det verkar inte som om det kommer att bli något barn. Den här gången heller.

Vi cyklar runt i världen

Jag cyklade till jobbet imorse, det tog ungefär 25 minuter. Cykelvägen är nästan helt rak och ganska tråkig. Jag hade ändå gärna fortsatt cykla i sisådär tre timmar till istället för att komma fram. Det säger mycket om allt, bland annat om hur skönt det kan vara att bara cykla.

På vår balkong

I helgen kom våren. Vi anordnade en speldag i lördags som gled över i en spelkväll. Tre parallella bord som mest, ett femtontal olika spelade spel totalt, tror jag.

Det är fint att anordna saker, eftersom man får chans att träffa folk man inte träffar så ofta, och om man själv är arrangören är ju alla gäster ens vänner, till skillnad från när man går till någon annan. Och folk brukar i regel vara glada, särskilt när det är vår. Nackdelen är väl att man måste öppna dörren, springa ner med parkeringskort, servera mat, se till att alla får plats vid något bord och så vidare. Det går inte lika bra att bara slå sig ner någonstans, på en solig balkong till exempel, och bara vara. Det bra väger upp det dåliga, så det blir nog fler gånger. Ganska snart, kanske ett tillfälle per halvår. Vi måste inte bestämma det nu.

Efter sånt här är det skönt att inte behöva göra någonting. Som nu. Inget.

Olle!

Gick min vanliga lunchpromenad, lyssnade på blandad musik ur min ipod. Plötsligt detta:

Vi pratar om vädret, jag drömmer om vin

Haha! Jag har nog aldrig riktigt lyssnat förut. Sådär är det för mig nästan jämt, både att jag inte lägger märke till saker och att jag drömmer om vin. (Och det är Olle Ljungström som sjunger "Tysk indian".)

Påsk

Vi har firat påsk, ordentligt och dubbelt. Först lamm, påskäggsletning och brädspel hos mina föräldrar, sedan lamm, påskäggsletning och brädspel hos makens föräldrar. I strålande solsken blandat med små skurar hagel, just så som det ska vara när det är vår.

Jag har också lekt med barkbåtar i strömmar, gått på havsbottensstrand, letat efter (och så småningom funnit) hemliga grottor, tittat på en dålig Chevy Chase-film från åttiotalet och bevittnat den superettska premiären på Gamla Ullevi. På arenan trängdes så mycket folk att en snubbe tyckte att det var okej att ställa sig på samma plats som jag fast precis framför mig. Jag funderade på att säga något, och det borde jag kanske ha gjort, men jag valde istället att sjunga skitstarkt rakt mot honom hela halvleken igenom. Efter paus kom han inte tillbaka.

Jag önskar att påsken aldrig hade tagit slut, men det gjorde den. Just så som den ska göra.

2.

Jag försöker ta upp springandet. Joggandet eller lufsandet kan man också kalla det. Kalla det vad du vill.

Snabbt går det inte. Det har det väl aldrig riktigt gjort, men nu går det definitivt inte snabbt. Och jag är väldigt känslig, letar hela tiden efter någon signal på att en kroppsdel gör ont. I fjol sprang jag Göteborgsvarvet, en halvmara, och förstörde högerknät utan att överhuvudtaget märka det. Först senare på kvällen upptäckte jag att jag inte längre kunde röra mig normalt. Ett knappt år senare är jag förhoppningsvis helt återställd, men det är svårt att säga säkert eftersom jag inte har vågat utmanat det riktigt ännu.

Jag var ute på vägarna igår, och det gick som sagt segt. Solen sken och vinden ven, så det var i alla fall fint på det sättet. Rundan var drygt fyra kilometer, men jag orkade inte hela och gick någon minut på mitten. Förr skulle detta kunna ha upplevts som en katastrof, men nu är det ju egentligen bara motionen jag vill åt, hur snabb jag blir spelar ingen roll. Och vad gör väl då en minuts vila?

Slappo is my middle name.

1.

Jag är gift. Som i att jag har gift mig. Det är drygt två veckor gammalt och jättenytt.

Som en ny era, inte bara i mitt huvud som vid varje ny terminstart utan inför alla och envar. Den här nystarten går inte obemärkt förbi, hur gärna jag än skulle vilja att den gjorde det. Jag vet inte riktigt vad jag vill, det finns bra och dåliga sidor av allt.

En del av mig känner sig väldigt vuxen helt plötsligt, medan en annan del känner samma barnsliga lust att ta små hoppsasteg av lycka av att se vårens första knopp på träden som alltid. Självfallet hoppar jag. Mitt oromantiska jag pratar bittert om namnbytet och andra liknande saker inför andra, men inom mig jublar någonting mest hela tiden. Förutom magen, den lever rövare. Allt är fel och jag vet inte varför. Som en liten, liten mensvärk som vägrar att släppa.

Jag läser förresten den senaste boken om Ester Nilsson och idag är det Ester-dagen.