Vi cyklar runt i världen

Jag cyklade till jobbet imorse, det tog ungefär 25 minuter. Cykelvägen är nästan helt rak och ganska tråkig. Jag hade ändå gärna fortsatt cykla i sisådär tre timmar till istället för att komma fram. Det säger mycket om allt, bland annat om hur skönt det kan vara att bara cykla.

På vår balkong

I helgen kom våren. Vi anordnade en speldag i lördags som gled över i en spelkväll. Tre parallella bord som mest, ett femtontal olika spelade spel totalt, tror jag.

Det är fint att anordna saker, eftersom man får chans att träffa folk man inte träffar så ofta, och om man själv är arrangören är ju alla gäster ens vänner, till skillnad från när man går till någon annan. Och folk brukar i regel vara glada, särskilt när det är vår. Nackdelen är väl att man måste öppna dörren, springa ner med parkeringskort, servera mat, se till att alla får plats vid något bord och så vidare. Det går inte lika bra att bara slå sig ner någonstans, på en solig balkong till exempel, och bara vara. Det bra väger upp det dåliga, så det blir nog fler gånger. Ganska snart, kanske ett tillfälle per halvår. Vi måste inte bestämma det nu.

Efter sånt här är det skönt att inte behöva göra någonting. Som nu. Inget.

Olle!

Gick min vanliga lunchpromenad, lyssnade på blandad musik ur min ipod. Plötsligt detta:

Vi pratar om vädret, jag drömmer om vin

Haha! Jag har nog aldrig riktigt lyssnat förut. Sådär är det för mig nästan jämt, både att jag inte lägger märke till saker och att jag drömmer om vin. (Och det är Olle Ljungström som sjunger "Tysk indian".)

Påsk

Vi har firat påsk, ordentligt och dubbelt. Först lamm, påskäggsletning och brädspel hos mina föräldrar, sedan lamm, påskäggsletning och brädspel hos makens föräldrar. I strålande solsken blandat med små skurar hagel, just så som det ska vara när det är vår.

Jag har också lekt med barkbåtar i strömmar, gått på havsbottensstrand, letat efter (och så småningom funnit) hemliga grottor, tittat på en dålig Chevy Chase-film från åttiotalet och bevittnat den superettska premiären på Gamla Ullevi. På arenan trängdes så mycket folk att en snubbe tyckte att det var okej att ställa sig på samma plats som jag fast precis framför mig. Jag funderade på att säga något, och det borde jag kanske ha gjort, men jag valde istället att sjunga skitstarkt rakt mot honom hela halvleken igenom. Efter paus kom han inte tillbaka.

Jag önskar att påsken aldrig hade tagit slut, men det gjorde den. Just så som den ska göra.

2.

Jag försöker ta upp springandet. Joggandet eller lufsandet kan man också kalla det. Kalla det vad du vill.

Snabbt går det inte. Det har det väl aldrig riktigt gjort, men nu går det definitivt inte snabbt. Och jag är väldigt känslig, letar hela tiden efter någon signal på att en kroppsdel gör ont. I fjol sprang jag Göteborgsvarvet, en halvmara, och förstörde högerknät utan att överhuvudtaget märka det. Först senare på kvällen upptäckte jag att jag inte längre kunde röra mig normalt. Ett knappt år senare är jag förhoppningsvis helt återställd, men det är svårt att säga säkert eftersom jag inte har vågat utmanat det riktigt ännu.

Jag var ute på vägarna igår, och det gick som sagt segt. Solen sken och vinden ven, så det var i alla fall fint på det sättet. Rundan var drygt fyra kilometer, men jag orkade inte hela och gick någon minut på mitten. Förr skulle detta kunna ha upplevts som en katastrof, men nu är det ju egentligen bara motionen jag vill åt, hur snabb jag blir spelar ingen roll. Och vad gör väl då en minuts vila?

Slappo is my middle name.