2.

Jag försöker ta upp springandet. Joggandet eller lufsandet kan man också kalla det. Kalla det vad du vill.

Snabbt går det inte. Det har det väl aldrig riktigt gjort, men nu går det definitivt inte snabbt. Och jag är väldigt känslig, letar hela tiden efter någon signal på att en kroppsdel gör ont. I fjol sprang jag Göteborgsvarvet, en halvmara, och förstörde högerknät utan att överhuvudtaget märka det. Först senare på kvällen upptäckte jag att jag inte längre kunde röra mig normalt. Ett knappt år senare är jag förhoppningsvis helt återställd, men det är svårt att säga säkert eftersom jag inte har vågat utmanat det riktigt ännu.

Jag var ute på vägarna igår, och det gick som sagt segt. Solen sken och vinden ven, så det var i alla fall fint på det sättet. Rundan var drygt fyra kilometer, men jag orkade inte hela och gick någon minut på mitten. Förr skulle detta kunna ha upplevts som en katastrof, men nu är det ju egentligen bara motionen jag vill åt, hur snabb jag blir spelar ingen roll. Och vad gör väl då en minuts vila?

Slappo is my middle name.